Japp, söndagen är nu över och helgen med den. Helgen har varit trevlig med mycket liv och rörelse hela tiden, och dagen slutade med familje middag hemma hos oss. Bjöd på portersteken, och hela familjen var äntligen samlad. Vilket inte händer så ofta, men idag var vi alla samlade, och vi hade även två bonusbarn här. Jättemysigt...  

Nu till en annan sak... Facebook... Detta ställe är ju ngt som jag egentligen är lite emot, eftersom det verkar som att man ska ha så många vänner som möjligt, och så ska man helst skriva så utförligt som möjligt i sin statusruta, om vad man gör. Men iaf, kom på att jag skulle leta efter en person som jag stött på för många år sen. Och jag hittade på honom... Den här personen gav mig väldigt mycket när vi hade kontakt, och han var en sådan person som vi säkert alla stöter på förr eller senare. Vi träffades över ICQ, och snart började vi även att prata över telefon. Mitt liv var lite struligt just då, och mitt dåvarande förhållande var väl inte det bästa. Kände mig inte uppskattad eller sedd, och när jag då stötte på denne man så förändrades allt. Helt plötsligt fanns där en man som lyssnade, stöttade och hade liknande erfarenheter. Han blev mitt ljus när det var som mörkast, och jag är så tacksam för att han fanns där. Hur som helst, skickade ett mail till honom och frågade om han mindes mig, och jag tackade även för att han varit den vän jag så väl behövde just då, och tänka sig... Han mindes mig oxå, så även jag måste ha lämnat ngt sorts intryck på honom   . Glad blev han oxå över att höra att han betytt så mycket för mig just då, och eftersom jag fortfarande tänker på honom emellanåt, och undrar vad som hänt med honom, så betyder han fortfarande en hel del. Som vän, och inget annat, ni som nu börjar funderar vad jag sysslar med.

Så ett litet tips till er.

Glöm inte bort de människor som lämnat spår hos er. Ett litet tecken på uppskattning kan betyda så mycket, och kanske till och med förgylla den personens dag...

Ja, idag har man tagit en tripp längs memory lane...

Varit till mina föräldrar där vi använt eftermiddagen till att titta på diabilder. Jösses vad liten man har varit   , jäklar vad roligt det var att titta på dessa kort. Sen att många av de vänner man idag kanske bara hejar på, eller kanske ser lite på håll oxå var med, gjorde ju att det blev lite extra roligt. Ska bli riktigt kul när de scannat över allt till datan så man får de på skiva, då ska här göras bildspel och göras papperskort... Love it

Men nu, nu är det bara mys som gäller resten av kvällen. Sambon ska iväg och jobba natt, och minstingen har en kompis som ska sova över inatt, så henne ser vi inte så mycket av. Så det blir jag och stora tjejen som får köra lite myspys. Har lovat att vi ska se filmen Flickan från ovan, så det får väl bli så.

Någon som sett den, och isf, hur var den....??

Önskar er alla en toppen kväll, och en fortsatt trevlig helg

Vilken underbar kväll vi hade igår.

Tack snälla Malin och Micke för att ni förgyllde vår kväll.

  LOVE YOU  

Ja, idag är det då fredag, och en underbara helg tar sin början. Är dock mycket som ska hinnas med innan den kan börja. Här ska städas, handlas och helst köras ett pass till på cykeln innan gästernan kommer idag. Bilden ovan, rimmar inte så bra ihop med mitt nyttiga liv, men känns som om jag vill unna mig ett glas iaf...däräv det extra passet som jag hoppas ska hinnas med under dagen.

Men nu ska här städas, och väckas sambo. Jag städar och han dricker kaffe... eller inte. Idag blir det till att hjälpas åt, för de som kommer på besök, har inte ett dammkorn hemma... Nu bryr de sig iofs inte om hur vi har det, men nog vill man ha det lite extra fint när man får besök, eller...???? Nu har vi det väl inte stökigt i vanliga fall heller, men lite extra städning blir det alltid när man får besök, speciellt om svärmor ska komma...

Nej, nu lär jag nog sätta fart om det ska bli ngt, vill ju bli klart med allt så man kan vila och verkligen njuta av helgen

Kram på er, och på återseende....

är nu inne på dag fyra på det nya livet. Har gått oväntat bra måste jag säga. Inge sötsug alls, utan bara nöjd och glad över att jag faktiskt klarat det såhär långt.

Eller ja, fyra dagar iaf   .

Vet inte om jag skrev det, men vi köpte ju en motionscykel i måndags, och den har använts flitigt sen dess. Av hela familjen.

Är mest stolt över mina underbara barn som kämpat på och slitit på den. Svetten har runnit, och det har flåsats och skrattats om vartannat. För de tycker faktisk att det är kul. Är dock fullt medveten om att det kan komma att vända, men jag tar det dag för dag, och hoppas på det bästa.

Är ju så att det blir lättare och lättare för varje dag oxå, och då känns det ju extra roligt när man ser att det ger ett resultat.

Vi äter nyttigare oxå, och jag har blivit lite manisk med att kolla sockerhalter på det vi köper. Helt sjukt, jag vet, men det är lite intressant oxå. Mycket av det man trodde var nyttigt, eller bra, innehåller ju en stor mängd sockerhalt... Skumt.

Som min minsting sa...

"-allt som är gott är ju onyttigt",

och det är ju sant. Och inte är det billigt att leva sunt heller. Bara att köpa frukt och grönsaker är ju en dyr kostnad, puh... ska ju vara rik, för att kunna leva nyttigt och hälsosamt...

Dagens lunch fick bestå utav en sallad med kyckling i, men det dåliga samvetet kom iaf, eftersom jag helt glömde bort mig och tog en bit vitt bröd... skämmes... så nu blir det en tur till på cykel ikväll...

Annars då, ja. Här i det lilla hemmet så är det snart helg, och med det oxå en massa mys. Och den här helgen kommer verkligen att bli så bra. Först tacokväll med goda vänner, och på lördag blir det dia-bilds-eftermiddag hos mor och far. Ska bli jättekul att titta på kort sen man var liten. Mycket har ju liksom hänt sen man var den där lilla söta oskyldiga flicka, som inte hade så stora bekymmer... Kul att visa barnen oxå, hur man sett ut...   . Fast egentligen har man väl inte förändrats så mycket, är ju fortfarande en oskyldig flicka...  

och naturligtvis så ska jag drabbas av allt jävla krångel...Mitt bredband har legat ner, ngt tekniskt fel, så då köpte vi ett bredband kontant, för att vi skulle kunna använda internet. Men fungerade det då... nej, och det är inte igång än, men pengarna som vi betalade behåller de... Blir så arg... är det ett så stort företag, och när man har så mycket reklam för hur bra det är, så borde det väl oxå ha en bra kundtjänst, och lite mer kundmedvetna... nej, fy för dem... 3, heter de...

Men men, glöm det, och gå vidare, nu är jag åter på banan, och ska försöka att uppdatera så mycket jag kan.

Har nu börjat mitt nya liv. Igen... men den här gången är det på riktigt. From i måndags så är det promenader, cykelpass och bra mat som gäller. Detta är ngt som gäller hela familjen, eftersom vi alla är i behov av att gå ner i vikt. Trodde nog att det skulle bli svårare att hålla mig ifrån godis och dylikt, men än så länge fungerar det. Men det sägs ju att dag fem kommer att bli värst, men jag håller tummarna för att jag inte kommer att känna suget efter detta. Är det ngn där ute som har bra tips på mat, typ av träning eller annat som är viktreducerande... välkomna med alla tips ni har...

Nu blir det ett pass på cykeln innan det är dags för möte på jobbet, men åter kommer senare.

Kvällen är kommen och måndagen är över. Har varit en givande dag, på många vis. Har upptäckt sidor hos mig själv, som jag trodde var över för länge sen. Tankar och funderingar som jag sen länge trott varit begravda, för att inte komma upp till ytan igen... Men nu sitter jag här igen, med alla dessa tankar, och undrar hur livet har blivit, och hur det hade kunnat bli om jag vågat ta steget för så många år sen.

Min bakgrund, och mitt förflutna är inte som alla andras, och jag har gjort så många dumma val som har satt mig i en massa konstiga situationer, men jag har alltid kommit ut på andra sidan av tunneln. Möjligen lite skadad i kanterna, men jag har iaf tagit mig igenom det.

Att jag inte gör ngt åt min situation idag, eller mina drömmar ska jag nog säga, beror på mina underbara barn, och att jag funnit den stora kärleken.

En kärlek som jag ALDRIG trodde att jag skulle finna eftersom jag trodde på de människorna som sa att jag inte var värd den, eller de som sa att jag skulle få leva mitt liv ensam.

Är tragiskt hur människor kan få en att må, eller hur de kan trycka ner en... Har aldrig blivit fysiskt misshandlad, men den psykiska misshandeln har varit nog så jobbig.

Att man sen blir bedragen och får inpräntat att det är ens eget fel. Det är nog det som gjorde att jag verkligen började fundera på vad som var fel.

Lever vi verkligen i en värld där vi är så formade av det runt omkring oss, att vi inte ens ser när våra nära och kära mår dålgt.

Vad är det som gör att vissa människor njuter av att trycka ner andra? och är det verkligen de redan svaga som blir svagare...

Jag för min del, kan nog säga att jag inte såg mig som svag, utan snarare en människa som njöt av livet, som tyckte om att umgås med vänner och familj, men som pga de olika omständigheterna gjorde att jag till slut tappade all kontakt med omvärlden, och de som ville mig väl.

Att den personen fortfarande finns i mitt liv, är inget som jag kan göra något åt, jag får bara lära mig att inte falla tillbaka till de mönster som jag en gång följt.

Jag känner med personen i bloggen "Rymma", jag håller INTE med om allt han skriver, men jag kan förstå hans tankar om att bara fösvinna, för att försöka finna sig själv igen.

Själv kommer jag att kämpa vidare på mitt sätt, för att försöka finna mig själv i all denna röra... För jag vet, att någonstans där inne, så finns allt det som måste ut, som måste bearbetas innan jag kan bli riktigt lycklig....

Vaknade pigg och utvilad i morse, trots att jag inte somnade förrän klockan var närmare ett inatt...Blir liksom så när sambon jobbar eftermiddag. Är när han kommer hem runt elva tiden, som vi får våran tid. Där vi kan prata om hur dagen varit, eller om hur morgondagen ska se ut. Sen är det ju alltid ngt som jag vill se på TV´n så sent... så självförvållat är det helt klart.

Idag blir det iaf till att ta det lite lungt nu innan lunch, för sen kommer mitt älskade syskonbarn på besök. Har fått äran att vara barnvakt ett par timmar på eftermiddagen   .

Är så mysigt med så små barn hemma igen. Riktigt känner hur livmodern skriker efter ett alldeles eget litet pyre. Har ju redan två underbara kids, men det skulle vara så mysigt med en liten igen....

Min sambo har inga egna barn, utan har fått mina två på köpet, och visst vill han ha egna, men har även sagt att han redan har två.

Mina två skatter.

Och det känns så skönt att han känner så, men iaf... Vi har försökt i två år, utan resultat, och det känns lite. Är kanske bara det senaste året som vi verkligen försökt på allvar, tidigare var det nog snarare så att blir det så blir det, men nu vill vi verkligen, och då händer inget... Känns frustrerande, tänk om det är så att vi inte är kompatibla med varandra, och inte kan få barn tillsammans... Skulle vara en stor sorg, samtidigt som jag är så otroligt stolt över och tacksam för de två som jag faktiskt har.

För hur det än är, så är det inte en självklarhet att man kan få barn. Har en arbetskamrat som kämpat i många år, utan resultat, och även en vän som fick ta till hjälp för att få sin älskade son. Så jag ska verkligen INTE klaga.

Snarare skämmas för att jag kanske låter otacksam.

Nu till ngt helt annat...

Har en liten fråga till er igen... hoppas på större respons denna gång   

Är det okej för kompisar att bli tillsammans med ens ex....??

Nu handlar det inte om ett ex man haft för tio år sen, utan det senaste... Låter kanske som en fjortisfråga, men jag måste ställa den iaf, för jag tror att vi tänker väldigt olika där, tjejer och killar. Sen är det naturligtvis olika beroende på hur förhållandet slutat, och vad man kommer överens om i kompiskretsen. I min umgängeskrets, och vi är alla över 33... Så har vi en tyst överenskommelse om att man INTE blir tillsammans med varandras ex. För oss handlar det mest om respekt för sin vän. Varför jag undrar är att min sambo just nu är i den sitsen. Hans äldsta och bästa vän, har nu blivit tillsammans med hans ex, som var otrogen mot honom. Min sambo S, tyckte inte att det gjorde så mycket, när han inte trodde att de var ett par, men när han fick bekräftat, av andra, att de var ett par, så blev han ledsen, besviken, och framförallt förbannad... Inte för att de var ett par, utan för att kompisen inte sagt ngt. Och när han konfronterade kompisen, så bad han bara om ursäkt för att han inte sagt ngt, men att vi skulle vara glada för honom... Till saken hör att när hans kompis, blev tillsammans med hans ex...så bröt han kontakten helt med honom... och S fanns där och stöttade honom när det var jobbigt....

Så... vad tycker ni....??? Är det okej, eller bryr ni er inte....???