Vaknade pigg och utvilad i morse, trots att jag inte somnade förrän klockan var närmare ett inatt...Blir liksom så när sambon jobbar eftermiddag. Är när han kommer hem runt elva tiden, som vi får våran tid. Där vi kan prata om hur dagen varit, eller om hur morgondagen ska se ut. Sen är det ju alltid ngt som jag vill se på TV´n så sent... så självförvållat är det helt klart.

Idag blir det iaf till att ta det lite lungt nu innan lunch, för sen kommer mitt älskade syskonbarn på besök. Har fått äran att vara barnvakt ett par timmar på eftermiddagen   .

Är så mysigt med så små barn hemma igen. Riktigt känner hur livmodern skriker efter ett alldeles eget litet pyre. Har ju redan två underbara kids, men det skulle vara så mysigt med en liten igen....

Min sambo har inga egna barn, utan har fått mina två på köpet, och visst vill han ha egna, men har även sagt att han redan har två.

Mina två skatter.

Och det känns så skönt att han känner så, men iaf... Vi har försökt i två år, utan resultat, och det känns lite. Är kanske bara det senaste året som vi verkligen försökt på allvar, tidigare var det nog snarare så att blir det så blir det, men nu vill vi verkligen, och då händer inget... Känns frustrerande, tänk om det är så att vi inte är kompatibla med varandra, och inte kan få barn tillsammans... Skulle vara en stor sorg, samtidigt som jag är så otroligt stolt över och tacksam för de två som jag faktiskt har.

För hur det än är, så är det inte en självklarhet att man kan få barn. Har en arbetskamrat som kämpat i många år, utan resultat, och även en vän som fick ta till hjälp för att få sin älskade son. Så jag ska verkligen INTE klaga.

Snarare skämmas för att jag kanske låter otacksam.

Nu till ngt helt annat...

Har en liten fråga till er igen... hoppas på större respons denna gång   

Är det okej för kompisar att bli tillsammans med ens ex....??

Nu handlar det inte om ett ex man haft för tio år sen, utan det senaste... Låter kanske som en fjortisfråga, men jag måste ställa den iaf, för jag tror att vi tänker väldigt olika där, tjejer och killar. Sen är det naturligtvis olika beroende på hur förhållandet slutat, och vad man kommer överens om i kompiskretsen. I min umgängeskrets, och vi är alla över 33... Så har vi en tyst överenskommelse om att man INTE blir tillsammans med varandras ex. För oss handlar det mest om respekt för sin vän. Varför jag undrar är att min sambo just nu är i den sitsen. Hans äldsta och bästa vän, har nu blivit tillsammans med hans ex, som var otrogen mot honom. Min sambo S, tyckte inte att det gjorde så mycket, när han inte trodde att de var ett par, men när han fick bekräftat, av andra, att de var ett par, så blev han ledsen, besviken, och framförallt förbannad... Inte för att de var ett par, utan för att kompisen inte sagt ngt. Och när han konfronterade kompisen, så bad han bara om ursäkt för att han inte sagt ngt, men att vi skulle vara glada för honom... Till saken hör att när hans kompis, blev tillsammans med hans ex...så bröt han kontakten helt med honom... och S fanns där och stöttade honom när det var jobbigt....

Så... vad tycker ni....??? Är det okej, eller bryr ni er inte....???

Med sorg i hjärtat inser jag nu att sommaren 2010 är över... hösten har kommit på riktigt, med kyliga vindar och ömsom sol, ömsom regn... Älskar sommaren och dess värme, så det är med sorg som jag inser att jag nu måste kapitulera inför det faktum att kylan är på ingång.

Idag är dock en sådan där fin höstdag, men strålande solsken, och klarblå himmel, men naturligtvis så blåser det isvindar... Viner i knutarna och man ser hur vissa taniga träd kämpar för att hålla sig upprätta, medans de stora, kraftiga står stadigt i jorden. Det är ungefär som med mig...   . Jag må vara en liten tjock människa, men jag är en lycklig människa. Som står stadig på jorden, trots att det finns folk som försöker förstöra. Jag vet vem jag är, och vem jag vill vara... DET kan ingen ändra på.

Så, vem är jag då...???

Ja, jag är en lycklig två barns mamma, som älskar mina barn mer än livet. Är sambo med den bästa mannen i världen, och vi bor i ett underbart litet radhus. Det enda som svärtar ner vår lilla idyll, är kampen mot barnens pappa... Nu är det inte en ständig kamp, utan snarare en kamp som jag får ta när han inte mår bra. Men men... det är vårat problem, och det ska jag inte belasta er med   .

Jag har ett arbete som jag trivs med, men är för närvarande sjukskriven, och inväntar en operation... Eftersom jag är sjukskriven, och bara jobbar en viss procent just nu, så har jag mycket ledig tid över till sådant som jag vill, till att bara vara jag, och inte bara mamma... Det svåra med det är att försöka komma underfund med vem jag är... och vad jag vill med mitt liv. Har i så många år, levt för alla andra, och inte tänkt på mig själv, eller hur jag vill att allt ska vara... Men nu så, nu är det min tur   , nu ska även denna lilla människa växa upp...