Kvällen är kommen och måndagen är över. Har varit en givande dag, på många vis. Har upptäckt sidor hos mig själv, som jag trodde var över för länge sen. Tankar och funderingar som jag sen länge trott varit begravda, för att inte komma upp till ytan igen... Men nu sitter jag här igen, med alla dessa tankar, och undrar hur livet har blivit, och hur det hade kunnat bli om jag vågat ta steget för så många år sen.

Min bakgrund, och mitt förflutna är inte som alla andras, och jag har gjort så många dumma val som har satt mig i en massa konstiga situationer, men jag har alltid kommit ut på andra sidan av tunneln. Möjligen lite skadad i kanterna, men jag har iaf tagit mig igenom det.

Att jag inte gör ngt åt min situation idag, eller mina drömmar ska jag nog säga, beror på mina underbara barn, och att jag funnit den stora kärleken.

En kärlek som jag ALDRIG trodde att jag skulle finna eftersom jag trodde på de människorna som sa att jag inte var värd den, eller de som sa att jag skulle få leva mitt liv ensam.

Är tragiskt hur människor kan få en att må, eller hur de kan trycka ner en... Har aldrig blivit fysiskt misshandlad, men den psykiska misshandeln har varit nog så jobbig.

Att man sen blir bedragen och får inpräntat att det är ens eget fel. Det är nog det som gjorde att jag verkligen började fundera på vad som var fel.

Lever vi verkligen i en värld där vi är så formade av det runt omkring oss, att vi inte ens ser när våra nära och kära mår dålgt.

Vad är det som gör att vissa människor njuter av att trycka ner andra? och är det verkligen de redan svaga som blir svagare...

Jag för min del, kan nog säga att jag inte såg mig som svag, utan snarare en människa som njöt av livet, som tyckte om att umgås med vänner och familj, men som pga de olika omständigheterna gjorde att jag till slut tappade all kontakt med omvärlden, och de som ville mig väl.

Att den personen fortfarande finns i mitt liv, är inget som jag kan göra något åt, jag får bara lära mig att inte falla tillbaka till de mönster som jag en gång följt.

Jag känner med personen i bloggen "Rymma", jag håller INTE med om allt han skriver, men jag kan förstå hans tankar om att bara fösvinna, för att försöka finna sig själv igen.

Själv kommer jag att kämpa vidare på mitt sätt, för att försöka finna mig själv i all denna röra... För jag vet, att någonstans där inne, så finns allt det som måste ut, som måste bearbetas innan jag kan bli riktigt lycklig....

Vaknade pigg och utvilad i morse, trots att jag inte somnade förrän klockan var närmare ett inatt...Blir liksom så när sambon jobbar eftermiddag. Är när han kommer hem runt elva tiden, som vi får våran tid. Där vi kan prata om hur dagen varit, eller om hur morgondagen ska se ut. Sen är det ju alltid ngt som jag vill se på TV´n så sent... så självförvållat är det helt klart.

Idag blir det iaf till att ta det lite lungt nu innan lunch, för sen kommer mitt älskade syskonbarn på besök. Har fått äran att vara barnvakt ett par timmar på eftermiddagen   .

Är så mysigt med så små barn hemma igen. Riktigt känner hur livmodern skriker efter ett alldeles eget litet pyre. Har ju redan två underbara kids, men det skulle vara så mysigt med en liten igen....

Min sambo har inga egna barn, utan har fått mina två på köpet, och visst vill han ha egna, men har även sagt att han redan har två.

Mina två skatter.

Och det känns så skönt att han känner så, men iaf... Vi har försökt i två år, utan resultat, och det känns lite. Är kanske bara det senaste året som vi verkligen försökt på allvar, tidigare var det nog snarare så att blir det så blir det, men nu vill vi verkligen, och då händer inget... Känns frustrerande, tänk om det är så att vi inte är kompatibla med varandra, och inte kan få barn tillsammans... Skulle vara en stor sorg, samtidigt som jag är så otroligt stolt över och tacksam för de två som jag faktiskt har.

För hur det än är, så är det inte en självklarhet att man kan få barn. Har en arbetskamrat som kämpat i många år, utan resultat, och även en vän som fick ta till hjälp för att få sin älskade son. Så jag ska verkligen INTE klaga.

Snarare skämmas för att jag kanske låter otacksam.

Nu till ngt helt annat...

Har en liten fråga till er igen... hoppas på större respons denna gång   

Är det okej för kompisar att bli tillsammans med ens ex....??

Nu handlar det inte om ett ex man haft för tio år sen, utan det senaste... Låter kanske som en fjortisfråga, men jag måste ställa den iaf, för jag tror att vi tänker väldigt olika där, tjejer och killar. Sen är det naturligtvis olika beroende på hur förhållandet slutat, och vad man kommer överens om i kompiskretsen. I min umgängeskrets, och vi är alla över 33... Så har vi en tyst överenskommelse om att man INTE blir tillsammans med varandras ex. För oss handlar det mest om respekt för sin vän. Varför jag undrar är att min sambo just nu är i den sitsen. Hans äldsta och bästa vän, har nu blivit tillsammans med hans ex, som var otrogen mot honom. Min sambo S, tyckte inte att det gjorde så mycket, när han inte trodde att de var ett par, men när han fick bekräftat, av andra, att de var ett par, så blev han ledsen, besviken, och framförallt förbannad... Inte för att de var ett par, utan för att kompisen inte sagt ngt. Och när han konfronterade kompisen, så bad han bara om ursäkt för att han inte sagt ngt, men att vi skulle vara glada för honom... Till saken hör att när hans kompis, blev tillsammans med hans ex...så bröt han kontakten helt med honom... och S fanns där och stöttade honom när det var jobbigt....

Så... vad tycker ni....??? Är det okej, eller bryr ni er inte....???